När man läser det kan man lockas till att tro att vi,ju gå priser då är något jag gläds åt, men det är tyvärr inte fallet. Jag köper det mesta billigt, men jag finner in en glädje i det alls. Jag ser det mer som en självklarhet att handla billigt, på samma sätt som det för ett företag eller butik är självklart att vilja få så mycket betalt som möjligt. Som med det mesta i världen, det är oftast så. Att två motsatta intressen är inblandade. I ett hyreshus vill ägaren av fastigheten gå mot högre hyra och hyresgästerna vill att hyran skall vara så låg som möjligt. Just med hyra och hyresfastigheter finns det antagligen lagar och juridik inblandat, men om man tar bort juridik och annat så är det samma sak i princip.
Detta får mig inte ens att le utan tänka på tvättmaskinen och hur dyrt det är med kläder. Tur man inte skall ut och göra något som sliter på kläderna, det är det med ungarna såklart. Det är inte ofta barnkläder håller hela vägen. Lånar man ut kläderna får man garanterat problem, bra är då att låtsas som om ja. Behöver just den klänningen eftersom, jag planerar en resa med en vän. Resan är precis då.planerar
Och tvättmaskinen kommer gå sönder!
Är jag deprimerad? Jag vet inte, jag har inte hittat motivation till att kolla upp det. Vad är det för skillnad oavsett svaret? Saker blir väl inte roligare ändå? Alltså depression är antagligen inte en upplyftande diagnos att få även om man är nöjd i övrigt. Jag är absolut inte nöjd, och en sådan diagnos kan alltså inte hjälpa mig ett enda dugg. Det finns nog bara en sak som gör mig riktigt glad. Och det är då en väldig tur att det förhåller sig på så vis. Utan detta enda hade jag sannolikt tynat bort i tysthet och utan att det märktes någon större skillnad. Kanske hade det givit vissa ett välbehövligt lugn till och med, det är den eventuella uppsidan av ett lika eventuellt borttynande. När jag tänker på det så är det nog inte ens en eventualitet, det är ju inte så jag är skapad. Jag tynar sällan längre än till mitten, sedan vänder det mer utåt och det med tystnad är ju bara trams. Jag skriker och tjoar, jag är inte tystlåten alls. Tråkig kanske, men inte så tyst. Och det visar sig att även de som har viss insikt i frågan ändå tror att de på något vis förstår. Det kan man fnissa åt mellan varven, men när fnissa inte längre går är det nog morra som finns kvar. Hur man inte begriper det är mig främmande, det är ju en självklarhet som till och med barn borde förstå. Samtidigt så fäller jag en sarkastisk tår över den paranoia som drabbat delar av syskonskaran. Eller så har jag helt fel, det syskonet kanske har stängt av alla sociala medier av helt annan orsak. Insikt kanske inte alls finns, detsamma gäller vetskap. Det kan precis lika gärna vara en lång rad av missförstånd, slump och annat man inte rår över. Att det skulle betyda att vår enda gemensamma nämnare är slammet som lagras i mynningen på valfritt reningsverk är inte mer sannolikt. Kanske lite, men inte jättemycket. Kanske det också men ändå.
Facebook är ovanligt att stänga ner. Det finns förvisso rimliga skäl även här, så jag låter mössan av folie vara av. Jag kan även hitta ett flertal legitima skäl till att låtsas vara psykiskt sjuk, eller väldigt instabil om inte annat. Det kan vara försök till humor, det kan vara att även det syskonet är uttråkad och vill få lite fart i tillvaron. Att det skulle vara del i något annat, det håller jag för lika otroligt som att gravitationen är svagare på månen än här på vår planet jorden. Tellus. Det finns många skäl till att det är orimligt, men det är nog det faktum att man på riktigt inte gör sånt som fäller den teorin. Jag har aldrig hört talas om det, och jag lyssnar massor när jag inte själv pratar. Tv, filmer och annat intresserar mig inte ens. Filmer är för långa, handlingarna kass.
Det är något av ett pyssel att inte hitta motivation. Det är då en stor fördel att ha inspirerande förebilder som inte bara peppar och hjälper till, utan verkligen beter sig på exakt det sätt de utmålar sig själva. Jag vet minst en stor förebild som lyckats väldigt väl med vad hen har företagit sig. Och jag skriver hen utan att för den sakens skull tycka om ordet, men jag vet inte vilket annat ord som passar in. Sedan finns det ett flertal av kvinnligt kön som har lyckats förträffligt med sin välriktade och väl dolda ilska. Det kan rekommenderas till er som vill trasa sönder saker, och då främst relationer och annat oviktigt. Det går inte att sätta ett värde på relationer, det går heller inte att belåna dem. Så vad skall de tjäna för syfte? Exakt, det är svårt att finna anledning för någon att se till någon annan än sig själv. Ibland kan man lyssna till goda råd från den äldre generationen, inte minst från dem man målat upp en vacker men osann bild för. Varför en hen som inte förstår något alls skulle ge sämre råd än någon annan vet jag inte, det är sånt som faller på sin egen orimlighet på något vis. Dumheter eller snicksnack, välj själva,
